The Eliassons

Jag tror att någon gymnasieskolas motto (det kan vara Mikael Elias Teoretiska Gymnasium) lyder så om jag inte minns helt fel. Hursomhelst så tycker jag att det stämmer fullt ut. Med det mottot i baktankarna har jag funderat på framtiden och det är då jag verkligen förstår hur mycket jag gör bara "för att", inte för att jag verkligen vill det. Ta det här med skolan och betygen till exempel. Jag är bra i skolan och under hela nian så har jag bara fått några få VG+, men mestadels MVG och på spanskaprovet jag gjorde i fredags fick jag till och med MVG+. Jag pluggar inte mycket, jag har bra minne och jag är bra på det mesta jag tar mig för. Jag vet inte varför, det är bara något jag har fötts med och det är jag otroligt tacksam för.

Faktum är att jag egentligen hatar att plugga, skolan är ingenting för mig och jag skjuter alltid upp alla uppsatser och prov så länge jag kan. Däremot försöker jag göra det bästa av situationen och försöka hitta något intressant i allt jag "tvingas" göra och jag tror att det är viktigt att försöka se saker positivt, då går det bättre. Egentligen tvingas jag inte till någonting, jag kan lika gärna skita i skolan om jag så vill det, men jag gör så gott jag kan dels för att jag anser att man aldrig kan få för mycket kunskap, dels för att jag vill hålla många dörrar öppna i framtiden.

Det med att hålla många dörrar öppna i framtiden har länge varit huvudorsaken till att jag hela tiden ser till att få in alla uppsatser som vi gör i de olika ämnena samt att genomföra alla prov med så bra resultat som möjligt. Nu har jag börjat fundera på om jag verkligen håller "rätt dörrar öppna". Som det ser ut nu så kommer jag att gå naturvetenskapligt program på gymnasiet och det håller ju verkligen många dörrar öppna men det känns egentligen som att det är helt fel väg att gå när jag funderar på mina framtidsdrömmar och visioner.

Med naturvetenskapsprogrammet i ryggen kan man bli det mesta, det förstår jag och jag tror att jag kommer att sluta där också men jag funderar ibland på att chansa lite, göra det jag verkligen vill och jag är helt övertygad om att det inte är att gå naturvetenskapliga programmet för att sedan plugga vidare till t.ex. sjuksköterska och leva ett helt vanligt liv utan alltför dramatiska förändringar. Nu må jag vara lite dömande för jag vet egentligen inte hur det är att vara sjuksköterska. Jobbet är säkert väldigt givande för många människor, att man känner att man gör något viktigt för andra människor. Jag tror att jag skulle finna glädje i det också men det är nog inte det som passar mig bäst.

Det som jag tycker är roligast i nuläget är att spela gitarr, sjunga och att skriva om sådant som intresserar mig och om ämnen som jag känner mycket för. Jag vill leva ett liv där man inte hela tiden lever efter fasta scheman utan gör det man känner för att göra och verkligen lever precis det liv man vill leva. Jag vill ut och se världen och bara vara fri, inte känna några som helst krav ifrån andra och sedan i mitt framtida yrke vill jag hela tiden uppleva nya saker och få nya erfarenheter samt att det inte är ett vanligt nio-till-femjobb, utan att man har varierande arbetstider. Jag vill jobba med något kreativt, något skapande för det är det som får mig att känna att jag gör något med mitt liv, att jag gör det jag vill göra.

Sedan är inte säkerheten i sådana kreativa jobb särskilt stora och arbetslösheten bland till exempel musiker är hög. Jag vet det och det är just därför jag väljer att gå det där naturvetenskapliga programmet, men på senare tid har jag börjar fundera mer och mer på att satsa på det jag verkligen vill göra. Det är självklart att man gör det kan ju tyckas, men det är just det det inte är för mig. Jag vill alltid ha den där säkerheten och det är något jag inte gillar hos mig själv, att jag hela tiden måste vara så trygg. Jag tänker efter alldeles för mycket, vilket självklart är bra till en viss gräns, men ibland hindrar det mig från att leva det liv jag vill leva. Det där oförutsägbara livet där man aldrig riktigt vet vad som kommer att hända.

Den enda som hindrar mig från att leva ett liv som det här är jag själv. Om jag bara vill och kämpar tillräckligt mycket för det jag vill så kommer jag att lyckas, det vet jag. Det finns faktiskt ingenting som är omöjligt och inga hinder är för höga för att ta sig över, det är bara jag själv som sätter mina gränser.

Man kan bli vad man vill, bara man vill!

Linda